3) Vad kostar det att ”placera” barn – är det verkligen värt det och är det barnets bästa?
Idag skrivs det mycket om hur hårt arbetsbelastad socialtjänsten är samt att det alltid är viktigt att inte slösa med skattemedel.
Exempelvis Sundbybergs kommun betalar i genomsnitt 520 kronor per vårddygn för barn i egenrekryterade foster/familjehem och hela 2000 kronor per vårddygn för ett familjehem som rekryterats via konsulenter. Alltså mellan 185 000 till 730 00 kronor per år (Källa: Boken Hem av Tinni Ernsjöö Rappe, 2015). Under 2013 fanns det 32 500 sådana placerade barn (innan de många ensamkommande flyktingbarnen). Dessutom kan ”placeringen” pågå under många år, ibland ända fram till dess barnen är vuxna. Det blir oerhört stora summor.
Detta skulle kunna beskrivas som direkta kostnader. Andra kostnaderna som direkt orsakas av dessa utredningar är dem för domstolsförhandlingar. Indirekta kostnader skulle kunna vara föräldrars egna advokatkostnader, föräldrars oro och kanske depressionsliknande reaktion över att rättsosäkert (se nedan) berövas sina barn, barnen och föräldrarnas oro (barnen trivs sällan med socialtjänstens nyordning), förlorad nattsömn, kanske sjukskrivning, sjukvård, försämrad yrkesutveckling, och så vidare. Det är kostnader som dels de drabbade föräldrarna har, dels samhället genom merkostnader för överklagningar, för orosanmälningar, för hemtagningsutredningar, för begäran om verkställighet, mindre skatteintäkter och merkostnader för sjukvård.
Det är mycket skattepengar. Det är mycket indirekta kostnader både för barn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och andra anhöriga, samt för samhället.
Bilden ovan visar vad vår research visar är vanligt vid omhändertaganden. Utredningen har inte gjort en sammanställning av föräldrars resurser eller ur de kan frigöras. Barn kommer ofta till flera fosterhem (ofta längre och längre bort från sina föräldrar) och handläggarna hos socialtjänsten byts ofta ut, ibland två gånger om året. Traumat av vad omhändertagandet innebär, eller traumat med att fortsatt behöva bryta upp från sina nya ”hem” är totalt frånvarande i de 24 utredningar vi granskat. Trots att de aldrig borde vara det.
När den ”nya” socialtjänstlagen antogs 1982 så var en av avsikterna att få som en medmänsklig socialtjänst. Innan dess fick utsatta barn och föräldrar klara sig själva. Gjorde de inte det och fick problem så liksom straffades de. 1982 visste man inte om hur allvarliga konsekvenserna av den tidigare socialtjänstens förhållningssätt var men det vet vi idag: Vanvårdsutredningen kunde år 2011 avslöja att över 250 000 barn hade vanvårdats fram till 1980 och att socialvården då istället för att skydda barn som äntligen vågade avslöja övergreppen, istället ställde sig på förövarnas sida och försvara dem. Mot barnen.
Därför är den nya socialtjänstlagen vara baserad på en så kallad ”helhetssyn”. Det skulle innebära att man skulle förstå de ofta olyckliga förutsättningarna som kunde leda fram till människors problem. I vårdnadstvister så kanske separationen inneburit en livskris för en av föräldrarna som i sin frustration börjar använda barnet som slagträ mot den andra föräldern. Föräldrar vars barn orosanmäls kan ha problem med sin föräldraförmåga, kanske för att livspusslet sakta blivit övermäktigt. De behöver hjälp. Därför ska den ”nya” socialtjänsten arbeta med att frigöra människors resurser, samt verka för deras sociala och ekonomiska trygghet. Detta var så viktigt att det skrevs in i den ”nya” socialtjänstlagens så kallade portalparagraf (den paragraf som beskriver lagens syfte, läs själva om lagens riktigt goda syften i socialtjänstlagens första kapitel och första paragraf).
Så här menar vi i Barnets bästa: Säg att man på rättssäkra sätt kan konstatera att föräldrar brister i sin föräldraförmåga och det innebär framtida risker för barnet. Då ska socialtjänsten i första hand utifrån en helhetssyn förstå vad som orsakat föräldraoförmågan (säg att orsaken är separation och en medföljande livskris, eller psykisk stress under längre tid) för att sedan inrikta sig på att göra en sammanställning av föräldrarnas resurser.
För en förälder som använder barnet som slagträ i en vårdnadstvist så borde de nog fås att förstå att det är oacceptabelt och kanske hjälp till terapi för att bearbeta sin omognad om att använda barnet som slagträ. Även att bearbeta även sin antagonism mot den andra föräldern. Så att barnet kan få en trygg uppväxt och samarbetande föräldrar.
För kanske en ensamstående förälder som levt under sådan psykisk stress så att hen fått brister i sin föräldraförmåga, så skulle man kunna göra en sammanställning av vilka resurser föräldern själv har och vilka som finns i hens nätverk. Det kan vara syskon, goda vänner och mor- och farföräldrar. Kanske kan man sätta in avlösning för barnen varannan fredag till söndag? Kanske få mor- och farföräldrar och förälderns syskon att ta en aktivare roll för en tid? Kanske ge föräldern samtalsterapi. Kanske behöver barnet få vara hos ett familjehem varannan torsdag till fredag för att avlasta till dess föräldern bättre kan stå på sina egna ben? Men under tiden barnet är omhändertaget så får föräldern stöd för att ”frigöra sina resurser” så att hen kan ta sitt fulla ansvar igen.
Samtidigt kan socialtjänsten och föräldern hjälpas åt så att barnets kontakt med sina syskon, sina mor- och farföräldrar intensifieras under tiden för att barnet inte ska berövas den grundtrygghet det innebär att ha tillgång till sitt familjenätverk. Det förstärker också föräldern, barnet och familjenätverket mot liknande problem i framtiden.
Här skapas också en positiv förändring.
Socialtjänsten inriktar sig på att frigöra människors resurser som de ska enligt lagen istället för att göra det omvända, vilket skett i de 24 utredningar vi granskat.
Detta blir mycket bättre för samhället och kommer innebära mindre kostnader och mindre arbetsbelastning för den hårt belastade socialtjänsten.
Borde inte även kostnader som de för omhändertaganden samt riskerna det innebär belysas i en utredning för barnets bästa? Borde inte en sammanställning av föräldrars resurser ske i alla utredningar som rättssäkert kan konstatera föräldraoförmågan? Borde inte en analys göras över olika insatser som kan frigöra människors resurser, i varje utredning och vad de kostar?
Men vad skulle hända om det fanns en kostnadssammanfattning för vad det kostar att placera barn jämfört med vad det kostar att frigöra människors resurser, i alla sådana utredningar? Då blir kostnaderna för de olika alternativen belysta och mer rättvisande, eller hur?
Därmed uppfyller socialtjänsten det som faktiskt avsågs med att frigöra människors resurser, samt att skattemedel bättre används i enhetlighet med socialtjänstlagens syfte.
- I de 24 utredningar som alla hävdar allvarliga föräldrabrister och som vi granskat, där rekommendationen är att barnet ska skiljas från en eller båda sina föräldrar, så finns ingen sammanställning av föräldrars och deras familjenätverks resurser. Inte heller finns en analys av hur de skulle kunna frigöras och vad det skulle kosta. Inte heller finns en sammanställning av vad lösningen ”placering” innebär eller kommer kosta samhället, barnet och föräldrarna. Det är inte barnets bästa!
- I den här insändaren beskrivs hur barn omhändertagits av skäl som inte verkar gälla för barnen när de väl blivit omhändertagna. Vad innebär det för barnen?
Rättsosäker socialtjänst och dess familjerätt
Vi i Barnets bästa har granskat 24 utredningar för barnets bästa. De har inte mindre eller allvarligare brister utan är så undermåliga att de alla är rättsosäkra. Det innebär att de inte bara bryter mot socialtjänstlagen utan även mot vår grundlags krav på ”saklighet och opartiskhet”. Det är allvarligt. Vad som är värre är att de alla dömt ut en eller båda föräldrarna varpå barn har skilts från en eller båda föräldrarna. Trots att ingen utredning kunnat påvisa att någon av dem har brister i sin föräldraförmåga. Se till exempel här.
Hur lösa detta?
Tyvärr verkar många bara tycka att detta är upprörande fel och att så får det inte vara. Men sedan stannar de. Troligen är du själv eller någon nära dig drabbad av detta. Är det inte så att när något är orätt så är enda sättet att rätta till det att själv organisera sig eller att stödja dem som gör det. Är inte det vad vi kan lära av historien? För media fortsätter att avslöja detta men inget sker.
Så anmäl dig till vårt nyhetsbrev här, kom till våra möten, och bli månadsgivare. Läs om andra sätt att hjälpa till här.
Varmt välkommen i vår konstruktiva kamp!
Barnets bästa